Kända och mindre kända personer i Carlscronas historia.
Kända personer
Anders Vittusson. Vitus Andersson. Göran Adlersten. Eric Dahlbergh. Salomon von Otter
Peter Magnus Dressen. (”Den siste tysken”) Britta. (Brittas berg) Petter Södergren. (Södergrenagården)
Julius Kronberg.(Södergrenagården) Fredric Henric af Chapman. Johan af Puke. Doktor Fürst.
Palander Liljevall. Sven – Svante August – Herman – Gunnar – Seth – Hans.
Humble Carl Johan. Humble Carl Christoffer. Djurbergh Pehr Rudolf.
”Spikapelle.” Andersson Anna Mathilda. Adelborg Ottilia. Elkan Sophie.
Några kända Borgare och köpmannafamiljer
LJUNGBERG – LILJEVALL – HUMBLE – LIN DH– THÖRN. De var alla släkt med varandra.
Som ägare till skattehemmanet på Trossö har Vitus Andersson (1) för alltid skrivit in sig i Karlskrona stads historia.
En som också skaffat sig ett namn i dessa historiska annaler är ”Trossökungens” son
Anders Vitusson, på sin tid duglig skeppare ombord i några av den tidens förnämsta handelsfartyg.
Den blivande kofferdikaptenen föddes på Trossö den 21 juli 1664 och 27 år gammal finner vi honom som befälhavare på ”Hvita Lambet”. Ett 200 lästers fartyg ägt av Thore Christophers, tidigare köpman i Ronneby.
Sedan Thore Christophers blivit ägare till skeppet ”Hvita Lambet” fortsatte nu fartygsköpen i snabb takt och han blev stor redarkung i staden.
1600-talets sjöresor innebar inte enbart en kamp mot vädergudarna. Minst lika farligt och oberäkneliga var sjörövarbandet som likt en blixt från klar himmel slog ner och plundrade handelsfartygen. Också fartygen från Karlskrona var utsatta för dessa faror och när Anders Vitusson på 1690-talet lämnade Karlskrona ombord på Christophers flaggskepp ”De groote Christophers” så var det sista gången kofferdikaptenen seglade ut ur den blekingska skärgården.
I ”De groote Christophers” lastrum fanns styckegods som skulle lossas i Levanten. På väg till dessa kusttrakter i Främre Asien anfölls fartyget av inte mindre än fyra sjörövarskepp.
Angreppet skedde i Medelhavet och trots övermakten lyckades besättningen på ”De groote Christophers” förhindra att sjörövarna bordade fartyget.
Vid drabbningen sårades dock Anders Vitusson svårt och för att söka läkarhjälp sökte man sig till hamnstaden Cartagena i sydöstra Spanien. Anders Vitussons liv gick dock inte att rädda utan i denna avlägsna stad fick Karlskronaskepparen sitt sista vilorum.
– Så slutade livet för en av våra allra första Karlskroniter.
Janrik Bromè. Karlskrona Stads Historia. Del I.
Utdrag ur ”Sydöstran” ex. bil. 31 dec. 1980.
(1) Anders Vittussons far, Vitus Andersson, föddes på Trossö 1631, son till Anders och Sissa Offesson. Vitus farfar hette Offe Andersson.
1651 gifter Vitus sig i Lösens kyrka med Elin (Elina) Håkansdotter (1634-1711), bonddotter, född på Silletorp i Lösens socken. Vitus var då 20 och Elin 17 år.
Vitus dör den 25 oktober 1688 och hans hustru Elin dör 1711. Båda ligger begravda i Nättraby)
Blekinges argsinte landshövding i början av 1700-talet.
Under Blasius Königs tid i Blekinge och Karlskrona var det mycket oroligt. När ”Blekingekungen” Blasius König dog på våren 1706 trodde man att lugnet skulle lägra sig över staden. Tvärtom blev det nu sju resor värre. Orsakerna till detta var flera men till en av de allvarligaste får nog räknas utnämningen av Göran Adlersten till landshövding.
När Göran Adlersten år 1706 tillträdde tjänsten som landshövding, kom han närmast från Polen där han deltagit i Karl XII:s fälttåg. Hans våldsamma humör var inte av denna världen och under de sju år han satt som landshövding i Blekinge skulle sammandrabbningarna med länets invånare bli både många och bittra.
Något som fick blekingebornas sinne att koka över inträffade i samband med att danska trupper landstigit i Skåne i slutet av 1709. Oron inför de kommande stridshandlingarna var stor och i Karlskrona kallade magistraten till extra rådstuga. Den 8 november på förmiddagen rullade dånet av trummor genom stadens gator och gränder. Alla ”husbönder utav vad stånd och stat de voro” kallades till rådhuset.
I rådhussalen tronade Göran Adlersten och det inkallade borgerskapet fick veta att dom genast skulle hugga ner skogen på Wämö. Vidare skulle man sätta upp en trupp ryttare om 50 man plus hästar samt uppföra ett kruthus på Pantarholmen. Allt för att stå rustade när danskarna vände sina blickar mot örlogsstaden Karlskrona.
När borgerskapet fick veta att de själva skulle svara för alla kostnader i samband med dessa försvarsåtgärder protesterade man på det bestämdaste. Pengarna räckte knappast till brödet för dagen. Landshövding Adlersten blev dem dock inte svaret skyldig utan menade att den som inte kunde skaffa sig bröd borde ”packa sig ut ur staden och arbeta mer och dricka mindre”. När borgerskapet skingrades efter avslutad rådstuga var det mer än en som knöt näven mot sin oresonlige landshövding. Än värre skulle det dock bli. När Göran Adlersten märkte att hans uppmaningar klingat ohörda beslutade han sig för att fem dagar senare kalla till ny rådstuga. Den här gången skulle han minsann inte spara på krutet. De envisa blekingarna skulle få så de teg. Åter samlades man i rådhussalen och när landshövdingen inte genast fick svar på sina frågor fick de församlade ett prov på det berömda Adlerstenska humöret.
”Svara edra skälmar, det tusende djävlar far i huvudet på eder” vrålade landshövdingen till de församlade karlskronaborna. Dessa vredesord kunde man kanske tåla men när han fortsatte med att kalla stadens borgerskap för ”snapphanar och danskar” då var måttet rågat.
Skulle deras landshövding få stå i rådstugan och kalla dem för snapphanar och danskar. Och detta till på köpet i en tid då de danska arméerna, enligt mångas uppfattning var på väg att anfalla Karlskrona.
Representanter för borgerskapet klagade över landshövdingens grova skällsord hos Amiral- general Hans Wachtmeister samtidigt som magistraten försökte lugna ner de upprörda invånarna. Det fanns inte tid för inbördes splittring ”i dessa oroliga krigstider”.
Kanske var det tur för Göran Adlersten att tiderna var så oroliga. Invånarna i Karlskrona hade allvarligare saker att tänka på än sin landshövdings grova övertramp. De ständiga bråken med Adlersten fortsatte fram till hans död den 10 mars 1713. Hans hastiga död hade sin orsak i att han under en måltid råkade få ett fiskben (?) i halsen. I ett förtvivlat försök att få bort benet som hotade att kväva honom fick han rådet att ställa sig på händer och huvud. Ovig som han var bar det sig inte bättre än att han råkade bryta nacken av sig.
När ryktet om Göran Adlerstens död spred sig i Karlskrona var det säkert inte många av stadens invånare som sörjde sin argsinte landshövding.
Janrik Bromè. Karlskrona Stads Historia. Del I.
Landshövding Salomon von Otter
Salomon von Otters namn är på många sätt bundet vid Karlskrona. Född i Örebro år 1646 började han sin ämbetsmannabana vid tjugo års ålder som kammarskrivare i Kammarkollegii generalmilitiekontor men ingick 1669 i statskontoret och tjänstgjorde 1669-80 som fältkommissarie. Sedan han under de närmast följande åren varit utan tjänst, befordrades han 1684 till vice fiskal i Kammarkollegium och blev 1689 kamrerare vid amiralitetsstaten i Karlskrona. Sedan dess är han helt bunden vid Karlskrona och Blekinge.
Redan år 1691 blev han adlad, och 1719 gavs honom friherrenamnet, samtidigt som han utnämndes till landshövding över Blekinge. Han hade emellertid långt tidigare tjänstgjort som tillförordnad styresman för länet, nämligen då detta ämbete stod ledigt efter landshövding G. Adlerstens hastiga bortgång år 1713. Under det år som von Otter då tjänstgjorde som landshövding, gjorde han sig synnerligen omtyckt av länets befolkning. När han i april 1714 överlämnade landshövdingesysslan till friherre Klas Bonde, som då blivit utnämnd till Adlerstens efterträdare, lät han sammankalla borgerskapet till en allmän rådstuga i stora salen och därvid i ”en beveklig oration och tal” berömde magistratens och borgerskapets visade nit till K. m:ts tjänst under den tid, han varit tillförordnad landshövding i länet. Han hoppades också ha utövat sitt ämbete så, att ingen behövde klaga däröver, vilket magistraten och borgerskapet ”alla enhälleligen med gråtande tårar biföll”.
Det var därför ej att undra över, att blekingarnas glädje vart stor, när von Otter efter Bondes bortgång utnämndes till ordinarie landshövding. Som sådan gjorde han (i motsats till Göran Adlersten) sig allmänt omtyckt för sin humanitet och stora duglighet.
Han dog i Karlskrona den 23 november 1732. I sitt äktenskap med Barbara Schaeij hade han bland andra barn döttrarna Anna Maria, gift med amiral Gustaf Wilhelm von Gertten, och Barbara, gift med justituarien Carl Rosenström, som byggde det så kallade von Otterska huset vid Kungsbron och Alamedan.
Janrik Bromé: Karlskrona Stads Historia. Del I
Sven-Öjvind Swahn: ”Från Kalvhagen till Alamedan” (1939)
Greve, militär, ämbetsman och arkitekt (1625 – 1703)
”Anno 1625 den 10 oktober är jag, Eric Jönsson Dahlbergh, födder till denne usle och eländige världen uti Stockholms stad och Gråmunkegränd av ärlige och kristlige föräldrar.”
Eric Dahlbergh var en man av folket. Men tack vare begåvning och företagsamhet arbetade han sig fram till en hög och ansedd ställning i samhället.
Hans far dog när Eric var fyra år och modern dog två år senare. Det blev hans farbror som blev hans förmyndare. I skolan blev han omtyckt av både lärare och kamrater. Han hade en vacker sångröst. I sin dagbok skriver han:
”Som Gud och naturen har begåvat mig med en ljuvlig röst, alltså blev jag ock hållen för den bäste sjungaren i hela skolan och därföre av var man mycket älskad och avhållen.”
Farbrodern såg till att han fick god utbildning och när han var 16 år fick han anställning i Pommern hos en ämbetsman, som hade hand om underhållet för de svenska trupperna i norra Tyskland. Hans nye husbonde var en sträng herre och ibland fick han smaka ”obränd aska”. Men Eric kände att han fått en god herre som ville hans bästa. Husbonden lade märke till att Eric hade stor fallenhet och lust för ritning och uppmanade honom att utbilda sig till ingenjör och sedan övergå till krigsväsendet.
Eric Dahlbergh lydde sin husbondes råd och tog tjänst hos en överste i norra Tyskland. Han skötte sig bra och blev snart utnämnd till officer hos Karl X. Eric fick i uppdrag att leda befästningsarbete av olika slag. Men en dag i mitten av oktober 1656 var Eric Dahlbergh plötsligt försvunnen. Ingen visste vart. Kungen sände ut truppavdelningar att leta efter honom.
Han hade blivit smittad av pesten, som härjade vid denna tid. Vid en by i närheten av den preussiska staden Elbing vid floden Weichsel blev han så sjuk att han började yra. Ibland vacklade han bredvid sin häst, ibland låg han på marken och sov och hästen stod bredvid.
Slutligen kom han till ett värdshus där han stapplade in och somnade genast. Då kom en fiskare in och satte sig bredvid honom. Eric frågade honom var han kom ifrån och var han hörde hemma. Mannen berättade om sin familj och hur fattigt han hade det. Eric Dahlbergh blev rörd och bjöd honom på mat och dryck.
Nästa morgon hade Eric så hög feber att han inte orkade tala. Värdshusvärden vågade inte ha honom i huset. Han lade honom en bit bort under ett träd. Då kom hans vän fiskaren förbi och fick se honom. Han vågade inte ta med honom hem utan lade honom i sin båt, täckte över honom och placerade båten långt in i den tjocka vassen.
Där låg Dahlbergh i 20 dagar och fiskaren såg till honom och gav honom mat och dricka.
Så småningom blev han bättre och då fick han följa med till fiskarens stuga. Efter några veckor var han helt återställd och kunde återvända till det svenska lägret.
Kungen satte alltmer värde på Eric Dahlbergh och efter tåget över Bälten var han en av Karl X:s närmaste män. Det var ett hårt slag för honom, när kungen hastigt gick bort. Landet skulle nu styras av förmyndarregeringen, som såg ner på uppkomlingen.
Kung Fredrik i Danmark hade sett, att han var mycket duktig i att bygga fästningar och försökte få över honom till Danmark, men Dahlbergh tackade nej tre gånger.
Eric Dahlbergh bodde några lugna år med sin unga hustru i Sörmland. Han anlitades mycket som arkitekt till den tidens större byggnadsverk. Han har även gjort planritningar till flera städer bl a Karlskrona. Försvarsverk såsom Drottningskär och slutningsmuren med bastioner i Karlskrona är byggda efter Dahlberghs ritningar.
När Karl XII blev kung ville han också ha Eric Dahlbergh som medhjälpare.
År 1701 begärde Dahlbergh avsked från sin tjänst, han skrev: ”Syn och hörsel avtaga, och jag mäktar ej mera stiga av och på hästen.” Han dog 1703, 77 år gammal.
Janrik Bromè. Karlskrona Stads Historia. Del I.
”Den siste tysken”
”Den siste tysken” var snickaren Peter Magnus Dressen, född 1766 (den i Tyska församlingen i örlogsstaden sist födde av från Tyskland inflyttade församlingsmedlemmar.)
Av den anledningen gick han allmänt under just namnet ”Den siste tysken”.
Som en egendomlig tillfällighet kan nämnas, att han både föddes och dog i samma hus, som tidigare ägts av en Cort von Dorne – den nordvästra hörnfastigheten vid Norra Smedjegatan och Östra Köpmansgatan, som för länge sedan skattat åt förgängelsen och fått lämna plats åt en ny tids byggnation.
Den gamla fastigheten med tillhörande snickareverkstad, som var byggd på tidigt 1700-tal, övertog Peter Magnus Dressen av sin fader Petter med samma efternamn. Peter Magnus Dressen var ogift och hans hushåll sköttes av hans syster mamsellen Ulrika Dressen och en änkefru Anna Maria Renström, vars efterlämnade dotter, Sofia Charlotta Renström, vid moderns död upptogs som fosterdotter av Dressen och efter hans död ärvde hela hans kvarlåtenskap. Peter Magnus Dressen var en i Karlskrona högt värderad medborgare, särskilt för sin godhet och fromhet. Han var en skicklig snickare och hade som specialitet tillverkning av likkistor. Prosten Lars Feuk berättar i sina ”Karlskronaskisser” att från Dressens snickeriverkstad hade ”utgått över tiotusen likkistor”. Feuk återger ett samtal med Dressen där denne berättar följande:
”Jag har hela min livstid arbetat för de döda. Mitt första lärospån var en likkista. Den förfärdigade jag som gosse, och den var helt liten, ty den inneslöt endast en kanariefågel. Mitt mästerprov var även en likkista, och av den gjorde jag en present åt en ung flicka, som döden tog till brud, annars hade jag kanske själv tagit henne. Därefter föll det mig aldrig in att gifta mig”. Peter Magnus Dressen arbetade offensivt och utåtriktat i sitt yrke. När någon avlidit besökte han sorgehuset för att ta mått på den döde inför tillverkningen av kistan. Det berättas att han alltid talade tröstens ord till de sörjande samtidigt som han mätte längden på den hädangångne.
År 1853 den 23 februari avled ”Den siste tysken” 87 år gammal. Sin egen likkista hade han själv snickrat – sedan många år tillbaka redo att mottaga hans kvarlevor.
Peter Magnus Dressen fick en mycket fin begravning. I ett referat infört i den då utkommande tidningen ”Blekinge-Posten” kan man bland annat läsa:
”Förliden onsdag jordfästes i Heliga Trefaldighets- eller forna Tyska Kyrkan, med mycken högtidlighet, åldringen snickaremästaren PM Dressen. Borgerskapet slöt sig talrikt till processionen. I den upplysta kyrkan sjöng skolungdomen från orgelläktaren psalmerna. Kistan bars av snickaremästare.
Alla snickareverkstäderna i staden lära för eftermiddagen vara stängda. Golvet i kyrkans kor var belagt med svart kläde; på sidan om kistan stod fyra stora kandelabrar, de översta med ljus i armstakar, på de främsta voro uppställda Kristusbilden på korset och dödens ängel med lien och timglaset”.
Tidningen berättar vidare att ett häftigt yrväder rådde, men att oaktat detta en talrik samling åhörare infunnit sig i kyrkan.
”Den siste tysken” sörjdes av en hel stad och han sista färd formade sig enligt ”Blekinge-Posten” till ” en uppvaktning vid graven, som knappast förr eller senare visats en enkel Karlskronaborgare”.
Den Dressenska fastigheten såldes år 1895 till järnhandlaren Richard Emberg och genomgick då en genomgripande renovering.
Källa: Janrik Bromé. K-na Stads Historia och Hans Blom, BLT 9 jan. 2003.
Hur Orm(e)skär blir Brittas Berg
Britta var dotter till Sven och Malin Utridare från Sunda (Sunna) by. Familjen bodde strax intill Gröna Led, Carlscronas västra utfart mot Kustvägen. Tiden är någon gång på 1700-talet.
Brittas föräldrar dog då hon var 18 år och vid 19 års ålder gifter hon sig med Mattias Tagemot Mattias arbetade som bodbetjänt hos Thörns på Pott(makare)holmen och var allmänt omtyckt. Britta och Mattias slog sig ner på Pantarholmen så Mattias hade inte så långt till sin arbetsplats. På fritiden var han en ivrig fiskare och sin båt hade han i en ”kåsa” på Ormeskär, ett av fästena för de långa landbroarna. Ormeskär låg mellan Pottholmen och Pantarholmen.
En dag hittades Mattias drunknad i sin båtkåsa på Ormeskär. Britta sörjde sin man så mycket att hon blev folkskygg. Hon bar ständigt omkring på sin för tidigt födda dotter.
Senare på året dränkte hon sig och dottern efter att ha klättrat över broräcket på samma ställe där man funnit mannens lik.
Efter denna händelse kom Ormeskär allmänt att kallas för Brittas Berg.
(Enligt Sven-Öjvind Swahn. — Kanske en skröna. I.F.)
Nära intill, väster om Brittas Berg, låg två mindre skär. Efter utfyllnad blev de sammanbundna med Brittas Berg. Här ligger än i dag (CWJ: s) SJ: s gamla lokstallar men de huserar nu inte några lok.
Brittas Berg kom efter utfyllnader på 1800-talet att bindas samman med Pottholmen och Trossö.
Någon gång på 1800-talets senare hälft byggde stadsarkitekt Hjalmar Thedenius ett stort hus på gamla Brittas Berg. Huset inköptes 1889 av Mellersta Blekinge Järnväg och det blev deras stationshus.
Stationen kallades Karlskrona Norra och trafikerades även av Blekinge Kustbanor (BKB) och Östra Blekinge Järnväg (ÖBlJ). Det gamla stationshuset revs 1971-72.
På utfyllnaden norr om Brittas Berg står den tyska varuhuskedjan Lidl´s omdiskuterade bygge klart år 2007. Här, vid Lidl´s parkeringsplats, låg i många år BP bensinstation.
SÖDERGRENAGÅRDEN I KARLSKRONA.
Här växte konstnären Julius Kronberg upp.
”Södergrenagården” hör intimt samman med det främsta namnet i Karlskrona stads köpmannahistoria, Thore Christophers, som tvångsförflyttades till örlogsstaden från Ronneby under 1680-talet, troligen 1684. Säkerligen är detta hans från Ronneby flyttade gård, och antagligen bodde han här under sina första karlskronaår. Gården kom senare att kallas Södergrenagården efter en av ägarna, sjökaptenen Petter Södergren, om vilken man inte vet mera än att han fått gården genom gifte (?) och på sin tid varit mycket rik och bland annat varit ensam ägare till hela Gotska Sandön.
– Denna uppgift är troligen fel. Däremot har en av hans söner, värdshusvärden Sven Södergren, varit ägare till en fjärdedel i Gotska Sandön åren 1838-40 – (I. F.)
Petter Södergren saknade ena armen och hade sitt ansikte prytt med ett stort helskägg. Innan gården fick sitt namn efter denne sjöbuss, kallades den för Blomstedtska gården, under vilket namn den ännu så sent som på 1880-talet nämns i handlingarna. Blomstedtska namnet i sin tur hade den fått efter justitarien vid amiralitetet, högvälborne Gustaf Carl Blomstedt, som under senare hälften av 1700-talet var gårdens ägare. .
Sista ägaren, innan huset vid Drottninggatan 50 revs 1937, hette Eric Hasselberg.
——————————————————————————————————-
I januari 2002 överlämnade konstnären Julius Kronbergs barnbarn Esbjörn och Ulf J Kronberg en minnesplakett över sin farfar till Karlskrona kommun. Plaketten som utförts av poträttmedaljören Ernst Nordin monterades upp på fastigheten Drottninggatan 50, på den plats som det gamla trähuset (”Södergrenagården”) stått, i vilket konstnären Julius Kronberg växte upp. Huset som Julius och hans mor, Augusta Fredrika, flyttade till låg på tomt nr. 4 i gamla 4:de Qvarteret (Lindblad) i Carlskrona.
– Källor som säger att Julius Kronberg föddes här på Drottninggatan 50 är fel – (I. F.)
– Julius Kronberg föddes 1850 på Fortifikationsgatan i Karlskrona. Efter faderns död flyttade modern med sin unge son till Drottninggatan 50 i Kalvhagen — Blivande konstnären Julius Kronberg flyttade till Stockholm 1863. En enda gång efter sin resa till Stockholm besökte han sin hemstad. Det var 1869.
—————————-
– Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare (1850-1921). Han studerade vid Konstakademin i Stockholm 1864 -70 och som dess stipendiat från 1873 i Paris (tre mån.), Düsseldorf, Kassel och München. Han påverkades starkt av gamla mästare; i München tillkommo intryck av Makarats kolorism. Kronbergs brådmogna ”Jaktnymf och fauner” (1875) väckte i Stockholm stor sensation. ”Våren” målades 1876, dess sidostycken ”Sommar” och ”Höst” 1881 i Rom, där Kronberg vistades 1877-89. I Rom tillkommo ytterligare ”Kleopatras död”, ”David och Saul”, ”Drottningen av Saba”. Efter sin hemflyttning till Stockholm utförde han en serie plafondmålningar för slottets västra trapphus, flera dekorativa målningar i Hallwylska palatset, valvmålningar i Adolf Fredriks kyrka, takmålning och proscenium i Dramatiska teatern (1908), även porträtt (prof. Hamberg, Oscar Ekman, Olof Wijk), landskap, småskulpturer. Kronberg tjänstgjorde som ord. prof. vid Konsthögskolan 1895-98), höll sig utanför brytningarna inom konstvärlden, levde isolerad men i oavlåtligt arbete. Hans ungdoms sjudande blodfulla kolorism övergick med åren till en måttfull linjekonst, som visade beröringspunkter med moderna engelska målare, på samma gång som intryck av Tiepolo äro uppenbara i hans senare dekorativa verk.
Kronbergs ateljé med en mängd studier, skisser och efterlämnade verk donerades av grevinnan W. von Hallwyl till Skansen och flyttades dit 1922. —
Nordisk Familjebok. BLT. Sven-Öjvind Swahn, ”Från Kalvhagen till Alamedan”. 1939. Rune Hillbom, ”Karlskrona 300 år, del 2”. Hjalmar Berglund, ”Skärgårdsliv”. FGC:s, årsbok 1986.
Fredric Henric af Chapman (1721-1808).
Kort historik.
Född i Göteborg, tillhörde Chapman en från England härstammande familj. Chapman arbetade under ynglingaåren dels på kronans varv i Göteborg, dels på enskilda varv i Stockholm samt slutligen på skeppsvarv i England, Holland och Frankrike. Jämsides med sin praktiska utbildning ägnade han sig åt teoretiska studier, särskilt i matematik och fysik.
Han återvände 1757 till Stockholm och blev där underskeppsbyggmästare vid flottan.
På C.A. Ehrensvärds föranstaltande kommenderades Chapman till Pommern för att under det då pågående kriget bygga mindre krigsfartyg.
Efter krigets slut erhöll han i uppdrag att konstruera för Finlands skärgård lämpliga örlogsfartyg, för vilket ändamål Chapmans verksamhet 1760 förlades till Sveaborg, där han på flera områden ägnade sig åt sjövapenstekniken. Bl.a. byggde han där fartyg av de nya typerna ”hemmema” och ”pojama”.
1764 utnämndes Chapman till överskeppsbyggmästare vid arméns flotta samt kallades att i Karlskrona deltaga i den ”certedeputation”, som hade till uppgift att framlägga förslag till fullgoda örlogsfartyg. Resultatet av Chapmans arbete blev, att svenska flottans linjeskepp och fregatter blevo byggda efter hans ritningar.
Redan 1768 hade han byggt den första kanonslupen, och denna typ följdes snart av nya. Sedan han 1781 kallats till ”arbetsdirektör” vid Karlskrona örlogsvarv, utvidgades detta under Chapmans energiska ledning väsentligt, och ett stort antal linjeskepp och fregatter byggdes där.
1783 befordrades Chapman till konteramiral och varvsamiral samt 1791 till viceamiral. Han tog avsked 1793 men åtog sig fortfarande att uppgöra erforderliga förslag och ritningar för flottans behov.
Då Fredric Henric af Chapman kom till Karlskrona lät han bygga sig ett herrgårdsliknande varvschefsboställe intill varvsområdet på Västerudden.
Hit ledde en väg, kantad av en allé, som gick i Konstapelsgatans förlängning vid Varvsgatan. Denna väg kom att kallas ”Gröna Gången”. Förre varvschefen, amiral Carl Tersmeden, och Chapman var inte bästa vänner. Dom hade tidigare träffats på Sveaborg och haft olika åsikter om saker och ting, och Tersmeden såg inte med blida ögon på Chapmans ”skrytbygge”. Själv hade han bott i det gamla nerslitna ”Presidenthuset” på Amiralitetsslätten, där en gång i tiden presidenten i Amiralitetskollegium, amiralgeneralen och greve Hans Wachtmeister bott.
Amiral Carl Tersmeden har i sina dagboksanteckningar skrivit många nedsättande uppgifter om Chapman, som av många historiker tagits för sanna. Därför har Chapman i många skrifter fått framstå som en ”skitstövel”. Mycket av det negativa som sagts om Chapman är elakt förtal och avundsjuka.
Mellan åren 1782-85 färdigställdes på örlogsvarvet i Karlskrona tio linjeskepp och tio fregatter efter Chapmans ritningar. Fartygen väckte en enorm uppmärksamhet genom sin geniala och för tiden ytterst moderna utformning och konstruktion.
Med sig till Karlskrona hade Fredric Henric af Chapman sin ”hushållerska”, Maria Elisabeth (Lisa) Lindberg, med vilken han hade två barn, sonen Gustaf Adolph, och dottern Fredrica. Chapmans närmaste skeppsbyggnadsmedarbetare och vän, Joachim (?) Neuendorff, gifter sig med hushållerskan och blir styvfar till barnen. Detta var troligen, av någon anledning, ett skenäktenskap. Sonen, Gustaf Adolph, kom senare att bära sin biologiska fars efternamn.
”Bondestugan” på Skärva.
Att äga ett sommarställe eller lantställe var inget ovanligt för adeln och den burgnare borgarklassen på 1700-talet. Runt om Karlskrona hade officerare och borgerskap köpt in gårdar eller ett stycke mark att bebygga med sommar- eller lanthus. Till många av dessa egendomar hörde också ett mer eller mindre omfattande jordbruk, ofta ett viktigt försörjningskomlement.
1785 köper af Chapman kronoskattehemmanet Skärfva om 3/8-dels mantal, beläget i Nättraby socken. Han var då sextiofyra år gammal.
Hans permanenta bostad var det egenhändigt ritade, herrgårdsliknande och ytterst traditionellt utformade bostadshuset intill varvet i Karlskrona. Hans lanthus på Skärva skulle bli något helt annorlunda. Med egna ord karaktäriserar han i ett brev 1787 sitt nya sommarhus:
”Med general Amiralen af Trolles tillåtelse, låte iag byga en bondestuga i en wacker Lund, 1/2 mil utom staden.”
”Bondestugan” kom, när den var färdigbyggd 1786, att innehålla 24 rum.
Bygget av Skärva tärde hårt på af Chapmans eget kapital, trots att virke och arbetskraft ställdes till förfogande från varvets sida. Han blev också anklagad för slöseri med statliga medel. I samtida beskrivningar av Skärva blandas beundran med ibland ett stänk av avundsjuka. 1806 säljer af Chapman Skärva till kommerserådet Carl Johan Humble, och strax därefter skänker han alla sina tillgångar till sin ”adoptivson”, Gustaf Adolph. 1808 avled Fredric Henric af Chapman och begravdes på Augerums kyrkogård, strax norr om Karlskrona.
Skärva förklarades som byggnadsminne den 3 februari 1976 och sedan den 4 december 1998 ingår Skärva som en viktig del av världsarvet Örlogsstaden Karlskrona.
Inte illa för en simpel ”bondestuga”.
Källor:
Nordisk Familjebok.
Marinmuseum: Karlskrona. Ett världsarv.
Kerstin Barup & Mats Edström, 1988. Lantstället Skärva.
Handlingar i länsstyrelsens arkiv.
Blivande generalamiralen Johan af Puke föddes utom äktenskapet den 28 feb. 1751. Modern hette Maria Regina Branting och fadern var kapten Johan Puke (samma namn fick sonen).
Johan Puke d.ä. dömdes 1756 till att mista huvudet för sitt deltagande i drottning Lovisa Ulrikas revoltförsök. Den femårige sonen togs, efter fadern halshuggning, om hand av en fattig sjöman (skomakare?) från Björkholmen med vilken modern gifte sig med.
Lille Johan växte upp till en livlig och intelligent gosse, som vid 10 års ålder skrevs in som skeppsgosse vid Carlscrona Skeppsgossekår. (Skeppsgosseskolan låg vid denna tid i Amiralitetstorgets nordvästra hörn). Så småningom avlade han artilleriexamen och seglade redan 1762 som kofferdist med långresefarare, tills han 1765 kom i svenska örlogsflottans tjänst. 1775 kommenderades han på örlogsskeppet Prins Carl i Carlscrona. Den 6 juni 1776 avlade han amiralitetsofficersexamen, men tycktes ej ha någon chans till officersbefordran.
En lyckosam händelse kom dock att ändra på detta. Gustaf III besökte nämligen Carlscrona år 1777, och till hans ära avbrändes ett ståtligare fyrverkeri. Utövare av detta var just konstapel Puke, och då kungen fick höra, att denne konstapels fader offrat sitt liv för Lovisa Ulrika, utnämnde han, för att i någon mån visa sin tacksamhet, Johan Puke till löjtnant. Efter att sedan ha deltagit i flera utländska sjöstrider blev Puke 1783 kapten och 1785 major. 1790 köper han G(j)öholms herrgård (1)
Sedan han vid det ryktbara slaget i Viborgska viken räddat Sveriges flotta, befordrades han till överste och så småningom till konteramiral, viceamiral, överamiral och 1812 generalamiral.
Han gifte sig 1793 med Christina Charlotta, född Giertta (1775-1859). Puke adlades 1797 och antog då namnet af Puke. Då han 1809 fick friherrlig värdighet återtog han namnet Puke och år 1814 utnämndes han till greve.
Johan Puke dog i Carlskrona den 21 april 1816 och ligger begravd på G(j)öholms herrgård i Blekinge, inte långt från sin födelsestad Ronneby.
Hans kista är gjord av ek, som är tagen från kölen på det ryktbara linjeskeppet Dristigheten, vilket skepp Puke gjort berömt genom sina hjältedåd.
1) Göholms Herrgårds ägareförteckning
Före år 1684 ägs Göholms Herrgård av släkten Bielke
1684. Sterbhus
1688. Indrogs till staten
1690. Återlämnades till släkten Bielke
1706. Landshövding Adlersten köper godset
1713. Anders Sjöstierna övertar godset
1741. Göran Sjöstierna övertar godset
1772. Mattias Lillienackar köper Göholm
1789. Christina Crusebjörn övertar godset
1790. Överstelöjtnant Johan Puke köper Göholm
1860. J.L. Kruse övertar godset genom arv och lösen
1917. Grosshandlare August Werner köper godset
1944. Fröken Stina Werner ärver Göholm
2003. Stina Werner avlider
2004. Skogssällskapet ärver godset. En styrelse bildas i december.
I över hundra år verkade den från Tyskland härstammande släkten Fürst som skickliga och omtyckta läkare i Karlskrona. Stamfadern till läkarsläkten hette Absalon Fürst, gift med Regina Meyer och verkade som destillator (laborant vid apotek) i staden Mewe, i dåvarande Västpreussen, i mitten av 1700-talet. Staden Mewe ligger cirka 2 mil söder om Gdansk i nuvarande Polen. Här föddes 1754 Absalon och Reginas son Absalon Fürst d.y.
Absalon Fürst d.y. kom efter studier utomlands till Karlskrona 1778 och var den förste i en lång rad av släkten Fürst som blev läkare i här. Han blev underkirurg vid amiralitetet. Flottans sjukhus låg då, sedan 1764, innanför Bastion Auroras murar. Det nya stora Amiralitetssjukhuset vid Kyrkogatan, som stod färdigt i april 1790, brann ner den 17 juni samma år och man fick flytta tillbaka till Bastion Aurora. Absalon Fürst stiger i graderna och 1809 utnämndes han till assessor och regementsläkare vilken befattning han uppehöll till 1826. Han avled 1828.
Carl Johan Fürst, Absalons son, föddes 1791. Han blev överfältläkare vid Flottans station i Karlskrona och var känd som en skicklig ögonläkare. Han avled 1855 efter att han halkat på en nedisad trappa och fått en bulnad och varsamling i låret, vilket ledde till blodförgiftning.
Carl Absalon Fürst, son till Carl Johan, föddes 1822 (gift med Betty, född Hubendick) och var 1:e läkare vid Flottans station. Han dog samma år som sin far, 1855. Carl Absalons son Carl Magnus, som var född 1854, blev professor i anatomi i Lund. Han dog 1935. Carl Magnus´ son Carl Andreas Fürst, född 1888, blev överläkare vid Orupssanatoriet i Höör. Carl Andreas Fürsts söner, Bo Eskil, född 1919 och Carl Sigvard, född 1921, var båda överläkare i Kalmar respektive Västervik.
Manfred Fürst, född 1829, var Carl Absalons yngre bror. Han var den som blev den mest berömda av bröderna Fürst. Han blev 1872 Karlskronas siste med titeln överfältläkare. Han avled i Karlskrona den 4 jan. 1900.
Otto Ashly Fürst, son till Manfred, föddes 1860 och även han var amiralitetsläkare och avancerade till 1:e bataljonsläkare och marinläkare av 1:a graden. Han avled 1906.
År 1865 hade Flottans sjukhus flyttat in i en ny byggnad på Vallgatan intill infarten till Amiralitetskyrkan. En tredjedel av Bastion Aurora hade då fått rivas.
Magnus Fürst, bror till Carl Absalon och Manfred. Han föddes 1823 i Karlskrona och blev i 20-årsåldern amiralitetsläkare i staden. Magnus var i mitten av 1800-talet kommenderad på korvetten Lagerbjelke på dess expedition till Buenos Aires. Under denna expedition uppstod rödsotsepidemi ombord, vilken Fürst som ende läkare fick ta hand om trots det att han själv insjuknade i dysenteri. I Buenos Aires pågick även strider och fartygsläkaren hjälpte till med behandlingen av dem som sårats. För sina insatser under expeditionen fick Magnus Fürst ta emot en guldmedalj för berömliga gärningar. I motiveringen heter det: ”att han vid behandlingen av de rödsotssjuka icke allenast ådagalagt utmärkt skicklighet som läkare utan även, trenne gånger själv angripen av sjukdomen, och saknade allt medicinskt biträde dag och natt under fem månaders tid oavbrutet och med stor framgång ägnat sig åt de sjukas skötsel ävensom att han under de blodiga strider, som under korvettens vistande i Buenos Ayres där föreföllo, biträtt vid de blesserade infödingarnas förbindning och amputering”.
Vid hemkomsten till Karlskrona blev Magnus Fürst koleraläkare och han blev själv smittad och avled av kolera vid epidemin 1853. Karlskrona stad bekostade ett minnesmärke över honom och en samtidigt avliden ung kollega Fredric A. Kramer. Minnesmärket restes 1854 på deras gravar som ligger tätt intill varandra på kolerakyrkogården på Saltö.
De flesta uppgifterna är tagna ur Sven Svennerud och Holger Holmgrens: ”Karlskrona Läkareförening 120 år”
Adolf Palander, fältläkare. Gift med Charlotta Faxe, dotter till assessor Arvid Faxe.
Arvid Adolf Palander, född 11 aug. 1798, son till ovanstående. Gift med Maria Carolina Thyselius, född 1799, dotter till amiralitetssuperintendent Carl Thyselius (född 8 maj, 1768 i Winteråsa, död 22 nov. 1833) och hans hustru Maria Cecilia Sandberg (död 1866).
Major Arvid Adolf Palander blev utnämnd till landshövding 1848 men avled samma år.
Carl Wilhelm Palander (2 jan. 1800 – 10 jan. 1865), konsul. Bror till föregående.
Gift med Julia Sofia Jakobsson. Carl Wilhelm Palander köper år 1855 den gård vid Skeppsbron som sedan kom att kallas ”Palanderska Gården”.
Axel Fredrik Palander (2 okt. 1802 – 27 aug. 1857), kommendörkapten.
Bror till föregående. Gift med Emelie Contance Du Rees.
Adolf Arnold Louis Palander (1842 – 1920), sjömilitär. Son till Axel Fredrik. Gift med Anna Grischotti (1848 – 4 feb. 1923). A.A.L. Palander blev sekundlöjtnant vid K. m:ts flotta 1864, kommendör 1896 och konteramiral 1900.
– Dåvarande löjtnant Palander deltog i Nordenskiölds expedition till Spetsbergen 1868 och 1872-73, tjänstgjorde 1874-78 som befälhavare på handelsfartyg och blev efter återinträdet i tjänst 1878 chef på ångaren ”Vega”, som han förde under färden genom Nordostpassagen runt Europa och Asien. –
Efter återkomsten 1880 blev Palander adlad under namnet Palander af Vega och erhöll ett flertal utmärkelser, bl.a. en nationalbelöning av 4000 kr. årligen.
Palander af Vega var 1897-99 varvschef i Karlskrona, 1899-1901 sjöminister och 1905-10 stationsbefälhavare vid Flottans station i Stockholm. Han var ledamot av ett flertal kommittéer. (Hans dotter Louise Palander af Vega var ett 20-tal år kassör på Enskilda Banken och bl.a. stadsfullmäktig i Djursholm)
Kortfattad historik om Aktiebolaget S.A. Liljevall & Son, Karlskrona.
Utdrag ur boken ”Ett hundraårigt handelshus” av Sven-Öjvind Swahn, 1942
Historien börjar med Sven Nilsson (1780-1828).
Den 3 augusti 1780 föddes på en av gårdarna i Lökaryds by i Söderåkra socken av Kalmar län, hemmansägaren Nils Svenssons son, Sven Nilsson.
Sven Nilsson reste till Karlskrona 1798 och började som bodlärling hos köpman Johan Erik Ljungberg vid Amiralitetstorget (23). Han tog då namnet Liljevall. År 1800 började Sven Liljevall arbeta hos Kommerserådet Carl Johan Humble som bedrev både grosshandel och detaljbod i s.v. hörnet Landbrogatan – V. Köpmansgatan. Här avancerade han till bodbetjänt.
År 1807 sålde Humble sin gård och handelsbod till köpmannen Anton Bäckström. Sven Liljevall ansåg sig nu mogen driva egen handel och år 1808 etablerade han sig som handlande och öppnade egen bod i egen fastighet. Den gård han köpte låg i hörnet vid Hantverkaregatan 1 och Borgmästaregatan 5. Den 9 oktober 1812 gifter han sig med sin förre arbetsgivare Johan Erik Ljungbergs dotter, Johanna Ulrika. Dom fick fyra söner, Johan Viktor 1813, Svante August 1815, Thure Alfred 1818 och Karl Fredrik 1823. Den äldste och den yngste sonen dör i späd ålder.
Efter Sven Liljevalls död den 8 oktober 1828, fortsatte sonen Svante August i faderns fotspår hos sin morbror, Carl Anders Ljungberg, som övertagit Sven Liljevalls affär i hörnet Borgmästare- och Hantverkaregatan. (Huset revs på 1960-talet)
Thure Alfred Liljevall gick läsvägen och blev präst.
Den 1 september 1833 började Svante August Liljevall hos handlanden Carl Christoffer Humble, som genom gifte med Juliana Ljungberg var hans moders svåger. C. C. Humbles affär var belägen i det stora hörnhuset vid Ö. Vittusgatan – N. Smedjegatan – Ölandsgatan. (”Humbleska gården*”)
Firma S. A. Liljevall, 1842 – 1877.
Den 1 april 1842 slutar Svante August sin anställning hos C.C. Humble och den 27 april, samma år, öppnade han egen affär på Borgmästaregatan 15. (I dessa lokaler, i kvarteret Wachtmeister, hade senare Tyska Bryggaregården ölnederlag, och på gården hade Sydöstra Sveriges Dagblad tryckeri och redaktionslokaler.)
Den 5 juni 1846 lyckades Svante August Liljevall, på offentlig auktion, ropa in en av de främsta köpmansgårdarna i staden. Priset blev 14 025 riksdaler riksgäld. Gården var belägen i hörnet vid Landbrogatan och Parkgatan. Själva handelsboden låg i gathörnet. (Här låg senare i många år Hulténs Möbelaffär och A.J. Anderssons manufaktur- och kappaffär). Från året 1846 började Svante August Liljevall allt mer ägna sig åt handel en gros. Minuthandeln nere i hörnbutiken var dock alltjämt det bärande i firman.
Den 17 augusti 1849 gifter sig Svante August Liljevall med Emelie Hultman. Efter smekmånaden, då de nygifta hunnit komma i ordning i det stora hemmet vid Landbrogatan, drevs affären allt mera över från minut till gross. 1853 kunde S.A. Liljevall köpa den stora packhustomten på östra sidan av Trossö. (Östra Hamngatan och kajen var då ännu inte utfylld.) Hit flyttades rörelsen och hit kunde fartyg lasta eller lossa alldeles inpå dörrarna till magasinen och packhusen. År 1873 avvecklade S.A. Liljevall sin detaljhandel för gott och sålde både affären och det stora huset vid Landbrogatan. Dessförinnan hade han emellertid avskilt från gårdskomplexet, tomten mot Parkgatan. Här flyttade familjen in i det nybyggda huset som kom att kallas Liljevallska huset. På nedre våningen fanns kontor och i våningen en trappa upp inreddes det nya hemmet.
(Sedan kontoret 1936 flyttats till Östra Hamngatan, kom på Parkgatan att inredas en kiosk och en väntsal för passagerarna till landsbygdsbussarna, som då hade ändhållplats där.)
Firma S. A. Liljevall & Son. 1877 – 1929.
Svante August Liljevall och Emelie Louise, född Hultman, fick sex barn, fyra söner och två döttrar, vilka alla föddes i den gamla köpmangården vid Landbrogatan. Äldste sonen Herman, född 15 juli, 1851. Yngste sonen Gunnar, född 31 augusti 1861, ingick redan under faderns livstid som delägare i firman. Herman Liljevall blev delägare 1877 och firmanamnet ändrades då till S.A. Liljevall & Son. Gunnar Liljevall ingick som delägare vid årsskiftet 1887-88 vid faderns utträde ur firman. Svante August Liljevall dog den 20 februari
1890. De båda bröderna fortsatte med firmans verksamhet i stort sett efter de en gång uppdragna linjerna. 1903 anlades ett kafferosteri (Liljevalls Rekord), vilket senare under årens lopp utvidgats och moderniserats. En annan verksamhetsgren som gick mycket raskt framåt var petroleumhandeln. Redan 1876-77, samma år som Herman Liljevall inträdde i firman, erhölls tillstånd att lagra och driva handel med petroleum. Bl.a. hade man fotogenförråd vid Blå Port på Wämö, där slakthuset senare låg, samt på Lilla Pantarholmen.
Den s.k. Östra Kajen, vid hamnen, började ta form 1904. Östra Hamngatan blev till och de gamla sjöbodarna försvann. På den nyreglerade utfyllnadstomten uppfördes 1907 Stora Bageriet, som bedrevs som firma till 1916, då det ändrades till AB. Stora Bageriet. Aktierna tillhörde den Liljevallska familjen. 1910 startade firman Karlskrona Sodafabrik på packhustomten.
Svante Augusts söner Herman och Gunnar, samt Hermans son Seth Liljevall, startade 1916 Karlskrona Makaronifabrik AB. Den låg på Bredgatan 14 och kontoret på Parkgatan.
(Fabriken har enl. obekräftad uppgift också funnits i Stora Bageriets hus vid Ö. Hamngatan. (troligen inte). Fabriken läggs ner på 1940-talet.
Lokalerna på Bredgatan övertas av AB Gunnar Nilssons likkistefabrik.
Den 19 juni 1923 dör Herman Liljevall. Hans son Seth Liljevall inträdde då som delägare i Firma S.A. Liljevall & Son i hans ställe.
Aktiebolaget S. A. Liljevall & Son. 1930 – 1967.
Vid början av år 1930 ombildades firman till aktiebolag under namnet Aktiebolaget S.A. Liljevall & Son. Någon förändring av företagets verksamhet inträdde emellertid ej därmed, utan det nya bolaget fortsatte rörelsen efter de gamla traditionerna. Verkställande direktörer blev de båda delägarna Gunnar och Seth Liljevall, och utom dessa blev även Gunnars maka, fru Elin Liljevall, medlem av styrelsen. Gunnar Liljevall drog sig tillbaka från affärerna i oktober 1931 och bosatte sig senare på den av honom inköpta gården Sjövik i Södermanland, där han avled år 1940. År 1936 såldes den gamla kontorsfastigheten vid Parkgatan och bolaget flyttade definitivt ned till den stora packhustomten vid hamnen, där nya tidsenliga kontorslokaler uppförts. En äldre fabriksbyggnad åt Ö. Köpmansgatan ombyggdes i samband därmed till magasin, varigenom bolaget fick väsentligt större och modernare lagerutrymmen.
Seth Liljevall hade sin bostad över kontoret i nordvästra hörnet Östra Hamngatan – Östra Köpmansgatan.
År 1941 blev Gunnars son, Hans Liljevall, medlem av bolagets styrelse.
1967 övertar Handelskompaniet (HK) i Kalmar bolaget som sedermera uppgår i DAGAB (?) Rörelsen läggs ner i Karlskrona år 1978.
Kommerserådet Carl Johan Humble.
Carl Johan Humble (1764 – 1841), var gift med Brita Sofia (d. 1834), dotter till Göran Peter Lindh och hans hustru Anna Dorothea, född Wahlsten. Paret Lindh hade fem döttrar till. Dom kallades allmänt för ”Silltorpa-flickorna” vilka alla blev gifta med borgare från hemstaden.
(Paret Lindh hade 1787 köpt frälsehemmanet Silletorp på 100 tunnland, och synes av alla tecken att döma varit en välburgen och ansedd familj.
En annan av ”Silltorpa-flickorna”, Lovisa Ulrica, gifte sig 1791 med Lorentz Thörn och Silletorp kom senare i Thörnska släktens ägo under nära ett århundrade).
Kommerserådet Carl Johan Humble drev i slutet av 1700- och början av 1800-talet betydande grosshandel jämte butik vid Landbrogatan 19 i hörnet V. Köpmansgatan 1 – 3. (1)
Humble annonserade bl.a. så här i Karlskrona Weckoblad:
”Kalmar och skånskt snus, omald och malen senap samt engelskt dylik uti glas, holländsk sill, Humble, Pomerantser, Citroner, oliver och Walnötter.”
Handelsboden på Landbrogatan 19 låg i dåvarande 2:dra Qvarteret, Dahlberg, på tomt nr. 10 med utfyllnad mot Landbrogatan, som Humble ägde tillsammans med sin svärfar, Göran Lindh.
Carl Johan Humble var mycket förmögen och blev med tiden stor jordägare och ägde Marielund, Skärva, Bjerby, Grönadal och några Skillingegårdar. Han skänkte en altarprydnad till Nättraby kyrka. Det var en i ekfärg målad träskärm, krönt av en skulpterad förgylld kalk inom strålande sol m.fl. emblem. Inom denna, en på duk målad tavla av den törnekrönte Kristus, signerad J.G. Sandberg 1821. Enligt en inskrift på frånsidan är altarprydnaden skänkt av kommerserådet C.J. Humble samt uppsatt 1823.
På äldre dagar bodde han i det stora gavelhuset på Grönadal och efterlämnade, sägs det, en gård till vart och ett av sina sju barn.
(1) Gården vid Landbrogatan ägdes 1718 av Handelsman Arfwid Nilsson.
Därefter förste kände ägare: Köpman Petter Linds änka. (lagfart inom parentes)
” Köpman Erik Scherlin (1761)
” Handelsman Göran Lindh och
d:o Carl J. Humble, – -Göran Lindhs måg- -. (1792)
” Köpmannen Anton Beckström. (1807)
” Dennes änka, omgift med kapten L.M. Beckström. (?)
” Handelsman P. Åhsberg. (1824)
” Dennes arvingar. (?)
” Handl. P. Mattsson. (1848)
” ” P.G. Swensson (1866) (forts.)
” ” Rob. Lundgren. (1870)
” Dennes arvingar. (?)
” ” A. Johnsson. (1874)
” Bagaremästare N.A. Båth. (1890) –som givet namn åt Båths gränd som ligger
väster om gården, med infart från V. Köpmansgatan–
————————————————————
Handlanden Carl Christoffer Humble.
”Humbleska gården” i Kalvhagen.
Huvudbyggnaden ligger i nordöstra hörnet av N. Smedjegatan (34) och Ö. Vittusgatan (18), men gården gränsar även mot Ölandsgatan (23). Tomten ägdes 1718 av handelsman Vorstehn.
Andra ägare har varit; Visitören And. Linnelöfs änka, och därefter hennes måg, skomakaren Nils Petter Rundberg. Gamla tomtnumret, 76 i 3:dje Qvarteret, (nuv. Wittus nr. 1) var en gång delat, med 2 olika ägare. Fastigheten (på ofri grund) ägdes i slutet av 1700-talet av köpmannen Harald Olsson och efter hans död 1819 under några år av bryggare Jonas Svensson.
År 1826 köpte handlanden Carl Christoffer Humble gården, som då byggdes till med stora lagerbodar både åt Ölandsgatan och Ö. Vittusgatan. Carl Christoffer Humble var född i Bolmsö i Småland 1796. Han var gift med Juliana, född Ljungberg. Dom fick fyra barn; Julius Lorentz, Mathilda Christina, Adèle och Nanny Charlotta. I det stora hörnhuset hade Humble sin affär och sitt kontor i nedre våningen.
(Där fanns också bodbetjäntens kammare, där bl.a. blivande grosshandlaren Svante August Liljevall bodde. Han var anställd hos Humble som handelsbokhållare och föreståndare från den 1 sep. 1833 till 1 april, 1842, och startar sedan egen handelsbod, Firma S.A. Liljevall, vid Borgmästaregatan 15. Hans mor, Johanna Ulrika, (gift med Sven Liljevall) var syster till Juliana Humble. Svante Augusts handelsbod, som senare flyttar till hörnet Landbrogatan och Parkgatan, blir grunden till AB S.A. Liljevall & Son, ett känt grossistföretag i staden. Johanna Ulrika Liljevall och Juliana Humble, var döttrar till köpman Johan Erik Ljungberg och Ulrika, född Stocke, som i slutet av 1700- och början av 1800-talet hade viktualiebod (matvaror, livsmedel). Affären låg vid Amiralitetstorget 23. Här börjar Svante Augusts far, Sven Liljevall (f .Nilsson), som bodlärling 1798. Johan Erik Ljungberg var på sin tid en av de främsta inom köpmansyrket i Karlskrona).
Efter att Humble övertagit fastigheten i Kalvhagen, kom den att kallas Humbleska gården.
Humbles kringbyggda gård, med inkörsport från Vittusgatan, var helt inrättad för att kunna ta emot böndernas hästar och vagnar, och en av bodgossarna hade under torgdagarna fullt arbete med att ha tillsyn över de inställda skjutsarna.
Till stor del handlade Humble med spannmål, som lagrades i packhusen åt Ölandsgatan.
Carl Christoffer Humble dör i kolera 1853 och ligger begravd på kolerakyrkogården på Saltö.
En intressant bild av den gamla köpmansgården ger häradshövding Knut Thörn i Blekingeboken 1932, där han skildrar det Humbleska hemmet nere i Kalvhagen: ”I hela övre våningen residerade min mormor Juliana Humble ensam under de trettio år hon var änka, och här uppe satt hon i sin spetsmössa med de vita banden, som föllo ned över axlarna, tyst och vänlig, fetlagd och tämligen orörlig, à la gudomlighet som skulle tillbedjas, tycktes mig. I våningen stod allt orört kvar från 1840-talet. ……..”. Juliana Humble dör 1883.
(Häradshövding Knut Thörns mor Adèle, var dotter till Carl Christoffer och Juliana Humble).
Efter Humbles arvingar ägdes gården i tur och ordning från 1884 av följande: Handl. J.A Westerberg, handl. J. Transtedt (1889), handl. S. Lindahl (1906), 1:a klass sjömannen F.W. Karlsson (1909), AB Blekinge bank (1911), F.W. Karlssons hustru (1912), AB K-na Likkistefabrik (1919). År 1935 står grosshandlare Richard Carlsson som ägare till den gamla köpmansgården. Han friköper tomten 1955. Ungefär vid samma tid byter han sitt efternamn till Rickler. 1952 hade John R. Karlsson, med Firma Möbeltjänst o Tapetserareverkstad, hyrt in sig i de gamla affärslokalerna. Här fanns även en tobaksaffär.
John R. Karlsson köper gården av Rickler 1972.
Den gamla gården övertogs år 2003 av Christel och Olof Färnström. Affärs- och verkstadslokalerna kom efter renovering att hyras ut.
Bagaremästare Pehr Rudolf Djurbergh
i Sotaregränd och hans lärling Tingberg.
När man en gång anlade Hantverkaregatan (Handtvärckare Gatan) mellan Borgmästaregatan i öster och stranden vid Sundsmaren i väster (vid nuvarande Chapmansplan) i Carlscrona, fanns det först bara en gata på denna del av Trossö som hade förbindelse norrut ner till sjön.
Det var Arklimästaregatan, som då slutade precis nedanför backen i en vassvik vid Brea vik.
Brea vik fick sedan namnet Borgmästarefjärden. Senare fick även Styrmansgatan förbindelse ner till fjärden. Men det fanns en genväg nerifrån ”Arklimästarebacken” upp till Hantverkaregatan. Det var en smal backe på berget mellan husen som fick namnet Sotaregränd. Inte för att det bodde någon sotare här, utan för att man endast kunde ta sig fram på denna på samma sätt som en sotare steg uppåt eller nedåt i de förr kraftigt tilltagna s.k. stigskorstenarna. Sotaregränden lär en gång i tiden även fortsatt söder ut genom kvarter Rosen fram till nuvarande Skomakaregatan 16 a.
Härifrån fanns sedan en förlängning, den s.k. ”Skomakarebacken”, en förbindelse som förr gick här vid nuvarande Skomakaregatan 11 fram till Västra Prinsgatan.
Sotaregränd saknade långt fram på 1800-talet både trappor och ledstänger och att ta sig fram här var nog inte så lätt. Först 1846 anlades en trätrappa av bagaremästare Pehr Rudolf Djurbergh som övertagit ett bageri som låg på östra sidan uppe i backen. Han byggde trappan på egen bekostnad för att hans kunder lättare skulle kunna ta sig till bageriet. Nu började man allmänt kalla backen för ”Sotaretrappan”. Djurbergh underhöll trappan fram till 1862 då staden övertog ansvaret. Bagaremästare Djurbergh byggde ett stort bostadshus intill bageriet, med fasad mot Hantverkaregatan och gavel åt Sotaregränd. Adressen var Hantverkaregatan 18 och vid ingången fanns en fin s.k. fritrappa.
På 1860-talet hade Djurbergh en bagarelärling som hette Tingberg. Denne yngling ville vidga sina vyer och en dag sade han upp sig för att åka till Stockholm för att söka jobb.
–Vad skall du göra där din odåga, frågade bagaremästaren, ska du bli gatsopare ?–
Tingberg bestämde sig i alla fall att åka och han fick några goda råd på vägen av Djurbergh.
Många år senare befann sig kung Oscar II med följe i Carlskrona. Det var år 1897 och han skulle bl.a. avtäcka Karl XI-statyn på Stortorget.
(Sven-Öjvind Swahn skriver i sin bok ”Gårdar och människor i det gamla Karlskrona”, att detta hände då Oscar II invigde järnvägstunneln till örlogsvarvet. I så fall stämmer inte årtalet eftersom detta var 1888).
Utanför bagaremästare Pehr Rudolf Djurberghs bostad, på Hantverkaregatan 18, stannar ett ståtligt ekipage. Ur stiger en elegant herre i fin uniform och knackar på hans dörr.
Bagaremästare Djurbergh öppnar. Han blir förvånad och frågar vad gentlemannen hade för ärende.
— Känner inte patron igen sin odåga till lärling, som skulle resa till Stockholm och bli gatsopare ?
Nu vill jag tacka för de goda råden jag fick, och jag vill tala om att jag fick tjänst, först hos drottningen och numera är jag kungens trotjänare. —
Den gamle bagaremästaren bara gapade och fick först inte fram ett ord, men sedan chocken lagt sig bjöd han in sin före detta bagarelärling till sin bostad. Bageriet fick leverera bröd till det kungliga sällskapet, vilket medförde att Djurbergh sedan kunde kalla sig Kunglig hovleverantör.
Vid ombyggnad av bageri och bostad på 1880-talet fick staden sitt första ångbageri.
och hans gård i sydöstra hörnet av Styrmansgatan och Hantverkaregatan i Karlskrona.
Lika lätt som det är att få ett öknamn, lika svårt är det att bli av med det. Under flera generationer har sålunda gården vid Hantverkaregatan 35, trots ägarnas många gånger visade motvilja, kallats för Spikapellegården, i början som ett föraktligt attribut och under senare tider som ett helt vanligt igenkänningsnamn. Hur har då detta öknamn uppkommit, och vem var Spikapelle?
Ja, i detta fall finns det givetvis inga som helst arkivarier, utan det enda man har att lita till är traditionen, och då denna, åtminstone i detta fallet, är ganska väl bevarad och dessutom styrkts genom vissa fynd under rivningsarbetet på gården, får man givetvis godtaga den. Spikapelle var sålunda en gång ägare till gården. Han var handlande till professionen, och bland annat ägde han tillstånd att inköpa kasserad spik och annat järnskrot inne på varvet, vilken spik han därpå sålde, sedan hans bodgossar på sina fristunder sorterat, rätat och putsat upp den. Denna legala upphandel på varvet var säkerligen ej av större omfattning, men den tjänade som täckmantel, när det vid ibland förekommande husundersökningar hos Spikapelle av polisen hittade kronmärkta ”pinauler”, vilkas förekomst där annars hade varit litet svårt att förklara.
Med ärligheten hos Spikapelle tycks det nämligen ha varit lite si och så, men för en del likasinnade ”pillemausare” var han en god vän och förstående uppköpare. Sitt ”skrotjärn” förvarade han i de lönnrum mellan dubbla väggar, som då och då påträffats under reparationer och rivningar, och för att handeln skulle gå bekvämt, hade han i husgrunden till ett mindre hus vid Styrmansgatan en lucka, som vid varvsstängningstiden stod öppen, och där förut avtalat tjuvgods kastades in.
I källaren under denna byggnad var en väldig smältugn med stor skorsten, och här smältes blytackor och kopparspikar, metalldelar och annat smått och gott, som köpts billigt inne på varvet för ”en och fyra”, som det kallades, och varmed menades tummen och de fyra andra fingrarna.
Och på det viset kom Spikapellegårdens namn att få en klang, som åtminstone i den gamla goda tiden inte var vidare smickrande. Vissa spår tyder på att byggnaderna flyttats hit från Ronneby.
Den stora gårdsplanen var helt kringbyggd med ekonomibyggnader. Här låg kostall, häststall, hönshus, svinhus, vedbodar och förvaringsrum, de flesta av de senare försedda med dubbla väggar, dolda luckor och andra nödvändigheter för den illegala handel, som en gång givet gården dess dåliga rykte.
Den förste ägaren till tomten nr. 1 i gamla 12:te kvarteret Rosen (Hantverkaregatan 35) var handelsmannen Hans Kock, förmodligen svåger till befallningsmannen över Blekinge, Blasius König, och broder till den förste stadskassören i Karlskrona, Mattias Kock, som år 1685 rymde sin väg efter mindre hederliga manipulationer med stadskassan. Köpman Hans Kock åtnjöt stort anseende i Karlskrona, där han år 1703 valdes till stadsäldste. Hans änka stod år 1718 antecknad som ensam ägare till gården. Efter henne blev det en annan änka som blev gårdens ägare, nämligen fru Elsa Nericia, vars man, Johan Henrik Lagersteen, varit kommendant på Drottningskär. Byggnaden där Spikapelle hade sin smältugn med den väldiga skorstenen, revs omkring 1890. Det har varit många ägare till gården genom tiderna, men år 1883 ägdes den av vaktkonstapel Petter Karlsson, och var i familjens ägo till 1937, då den för 60 000 kronor såldes till köpmannen Hans Hasselberg som lät riva den för ett nytt husbygge 1938. Hasselberg hade sedan 1920-talet bedrivet rörelse här i 35:an med Hans Hasselbergs Velociped- och Elektriska Affär.
— Men redan 1884 startade här den sedermera kända grosshandlaren August Andrén sin firma vid en ålder av endast 21 år. Han kom senare att ha sin huvudbutik på andra sidan gatan, nordvästra hörnet av Styrmansgatan och Hantverkaregatan (32). August Andrén föddes i Eringsboda 1863 och gick ur tiden den 26 juli 1938, 75 år gammal. —
Stora delar är utdrag ur Sven-Öjvind Swahns bok ”Från Kalvhagen till Alamedan” (1939)
Siste arrendatorn på stadsfarmen Stora Mossen eller ”Anna på Måsen” som hon allmänt kallades. Nedanstående text är tagen direkt från ett reportage av signaturen ”Sdt” i BLT den 3 feb. 1934.
En kvinna som bonde
Anna Mathilda Andersson på stadsfarmen Mossen. Kvinnlig bonde, som plöjer, sår och sätter som en karl.
Den som en vår eller höst färdas stora landsvägen fram förbi Villa Vik mot Rosenholms gård, kan få se det ganska egendomliga, att en kvinna, klädd i förskinn och storstövlar, kör plog som en hel karl, ihärdigt och energiskt, ledigt och vant. Kommer man just då det är middagstid eller då meraftonskaffet lockar, kan man se henne spänna ifrån sina två kraftiga hästar och leda dem in i skogen, där både husbonde och hästar plötsligt försvinna. Har man sett detta ett par gång- er, så lockas man att följa efter det säregna ekipaget för att se, vart det drar hän, ty något hus eller dylikt, som anger tillvaron av en gård, syns inte från vägen. Där finns visserligen en stuga, men den är för liten för att vara mangårdsbyggnad till en bondgård, ty en sådan måste det finnas i närheten, då det finns plog, kvinna och hästar. Går man emellertid samma väg, som man sett kvinnan och hästarna ta, så finner man snart förklaringen till den lilla gåtan, ty bakom den skogbeklädda ås, längs vilken vägen går, finner man både boningshus och uthus, en hel bondgård med allt vad därtill hör och en större fruktträdgård, allt beläget i en vacker däld.
Här bor, arbetar och strävar en av de få kvinnor, som ägnat sig åt bondens hårda yrke.
Som den intelligente läsaren av bondgårdens läge att döma redan anar, måste det vara en av Karlskrona stads s.k. farmar, och detta är riktigt. Karlskrona har äran att få hysa den kvinnliga bonden inom sina råmärken. Det måste betraktas som en heder för staden att så är förhållandet, det är inget tvivel om den saken. Det är visserligen inte så ovanligt nu för tiden, att en kvinna ägnar sig åt ett rent manligt yrke, men det är ovanligt, att hon ägnar sig åt ett så krävande som lantbrukarens. Detta är väl ett yrke, som fordrar karlar och starka karlar. En arbetsdag på 10 à 12 timmar och mera, då sådd och skörd, tröskning och dyl. pågår, kräver en karl, skulle man tycka, och det är en karls göra att bära säckar, köra plog, tas med vrenskande hästar, hugga ved och allt det andra, som ingår i en bondes dagliga arbete. Men den dam, vi här skola ägna några rader, lantbrukaren Anna Mathilda Andersson, visar, att en kvinna rår med allt detta.
Om det nu för tiden dock är så pass egendomligt att en kvinna brukar jorden, att det väcker en viss förvåning, så måste det ha väckt ganska mycket uppseende i början av århundradet, då fröken Andersson först ägnade sig åt yrket som självständig utövare.
Den närmaste anledningen härtill var att en av den tidens emanciperade kvinnor, fröken Ida Schmidt från Karlshamn, år 1900 startade en kvinnlig trädgårdsskola på Agdatorps gård i Nättraby. Fröken Schmidt, som måste betraktas som en föregångskvinna på området, ansåg nämligen att hennes medsystrar inte skulle stå männen efter, då det gällde jordens brukande och föresatte sig att lära unga kvinnor till trädgårdsmästare. Denna skola rönte en ganska livlig anslutning, och en av hennes elever var Anna Mathilda Andersson från Måstad i Nättraby socken, som år 1903 kom till skolan där. Fröken Andersson var emellertid i olikhet med många av de övriga eleverna inte ovan vid dylikt arbete, då hon kom till skolan. Hennes föräldrar hade lantbruk i Måstad (Rosenholm) och innehade den gård, som nu äges av fröken Anderssons broder, lantbrukaren Abraham Andersson. Säkerligen hade hennes anhöriga tänkt sig att hon skulle ägna sig åt lantbruk, ty en bonddotter skall höra yrket till, men om man hade funderat på hennes framtid, så hade väl bilden av en välbeställd mora på en gård stigit upp för kära fars och mors inre blick. Anna Mathilda hade emellertid andra planer och hon förverkligade också sina önskningar. Då hon utlärd lämnat trädgårdsskolan ägnade hon sig först i flera år åt fädernegårdens trädgård, som hon skötte på ett mönstergillt sätt. Sina produkter sålde hon som andra trädgårdsmästare från sin vagn på torget i Karlskrona, och själv körde hon sin häst fram och tillbaka som en riktig karl. Hon är också väl känd av stadens husmödrar från de många årens torgbesök. Att hon var duktig i yrket bevisades därav, att hon på trädgårdsutställningen i Karlskrona år 1905 erhöll ett första pris och ett tredje pris för sina produkter.
År 1916 beslöt emellertid fröken Andersson skaffa sig sitt eget lantbruk och övertog därför arrendet av stadsfarmen Mossen, som då blivit ledig, samt köpte husen av företrädaren och skaffade sig hästar och övriga kreatur.
De första åren av sin farmaretid fortsatte fröken Andersson med trädgårdsskötsel som huvudnäring, men år 1925 lade hon om driften och började nästan helt och hållet ägna sig lantbruk i vanlig mening. Gården omfattar visserligen endast åtta tunnland öppen jord, men som den är ganska tungbrukad och besvärlig, behövdes det två stora hästar för dess skötsel. Dessutom hade fröken Andersson i medeltal fem kor och en del ungdjur. Till hjälp med skötandet av allt detta hade hon endast ett kvinnligt biträde, som liksom bonden själv kör hästar och utför annat mansgöra. Man har nog i allmänhet den föreställningen, att kvinnor, som ägnar sig åt grovt manligt arbete, också är manhaftiga och storväxta, men så är åtminstone inte förhållandet i detta fall. Både fröken Andersson och hennes biträde äro som kvinnor är mest, och man förvånar sig verkligen, då man ser dem, över att de orkar utföra detta tunga arbete utan manlig hjälp.
Då Blekinge Läns Tidnings medarbetare och fotograf härom dagen besökte stadens kvinnliga bonde, var hon som bäst sysselsatt med att vattna sina kor, och detta är ju ingen ovanlig sysselsättning för en kvinna, men då hon om en stund kastade selen över manken på en stor
halvardenner och spände för med snabba och vana tag fick man en rätt föreställning om hennes manliga arbete. ”Drängen” hade kört med den andra hästen till Tyska bryggaregården för att hämta mäsk och kom farande med sitt åk, vände framför ladugården och slängde av mäsksäckarna med kraftiga ryck och knyckar som en karl skulle haft heder av. Situationen blev dock onekligen en smula lustig därigenom att körsvennen var klädd i högklackade gula lågskor och övriga fruntimmerskläder inklusive en liten hatt, kokett placerad på ena örat.
Huvudbyggnaden till farmen Mossen är ett gammalt intressant hus, som säkerligen har sett ett århundrade komma och försvinna. Det ligger mycket vackert bland höga bokar och ekar och har med sin inbyggda öppna veranda på framsidan ett ganska säreget utseende. Då man kommer in och ser balkarna i taket och de blyinfattade rutorna förstärktes ytterligare det intryck av gammal gedigen nämdemansgård, som exteriören ger. Fröken Andersson köpte huset av sin närmaste företrädare, lantbrukaren Jonne Manfred Pettersson, för 8000 kr. Denne hade emellertid endast innehaft farmen ett år och dessförinnan hade den sedan 1907 bebotts och brukats av slaktaremästaren Per Svensson.
Fröken Andersson ger 250 kr. i arrende om året för jorden och då härtill kommer ett par hundra kronor i skatter och mycket annat, så förstår man, att det arbete hon själv ålagt sig, måste vara ganska träget, ty att i dessa tider få ihop kontanta pengar är för en lantbrukare förenat med mycken möda. Som ett exempel på de låga priser, som betalas för lantbruks- produkter, berättar fröken Andersson något nog så belysande. Hon köpte fyra smågrisar för sammanlagt 85 kr., födde upp dem och sålde dem till slakt för — 135 kr., och då hade de ätit upp 700 kg. säd och 3,000 kg. potatis! Var och en kan förstå, att förtjänsten på denna affär måste bli ingen utan snarare alltsamman var förlust, och härtill kommer det myckna arbete, som fordras för att passa fyra svin, tills de bli slaktfärdiga. Hon klagar emellertid inte på yrket och ångrar inte, att hon en gång ägnade sig åt det. Bara tiderna bli bättre så… Som förut är nämnt ligger farmen Mossen intill stora landsvägen, och dock synes den inte därifrån. Den ligger ganska ensligt bakom sin ås inne i skogen, och intervjuaren undrar, om inte det känns lite kusligt ibland för två ensamma kvinnor att bo där. ”Drängen” svarar genast, att hon och hennes husbonde visst inte äro rädda i allmänhet och i synnerhet inte för karlar, men husbonden är inte riktigt lika tvärsäker.
När det är mörkt om vinterkvällarna, så kan det ibland kännas litet underligt, och det kommer ju någon gång en luffare hit. Men vi klara oss alltid, och luffarna kunna ju inte veta, att här inte finns någon karl…
—– Det är kanske inte alltid så lätt att vara karlaktig, när man är ensam och det är mörkt, fast man har storstövlar och kan köra plog. Sdt.–
Foto: BLT (1934)
Anna Mathilda Andersson var dotter till lantbrukare Anders Abrahamsson och Botilda, född Jonasson, ägare till gården Måstad 2:3, Rosenholm i Nättraby socken. Annas bror, Abraham Andersson, född 1879, övertog denna gård efter sin far 1916 – (Annas ”dräng” hette Greta.) (Se även Stadsfarmerna)
som har kallats ”den svenska barnbokens upphovskvinna”, föddes den 6 december 1855 i huset intill gamla varvschefsbostället vid Gröna Gången* på Västerudden i Karlskrona.
Hon var fjärde dottern av fem till kommendörkapten Bror Jakob Adelborg och hans hustru Hedvig Catharina, född af Uhr.
Ottilia Adelborg studerade vid konstakademin 1878 – 1884 och företog därefter en studieresa till Holland och Italien. Hon är mest känd för sina illustrerade barnböcker Pelle Snygg och Barnen i Snaskeby.
Hon bosatte sig i Gagnef i Dalarna 1903 och levde där tillsammans med sina systrar, textilkonstnärinnan Maria Adelborg och Gertrud Adelborg. Den senare var en av den svenska kvinnorörelsens ledande personligheter.
Ottilia Adelborg gick ur tiden den 19 mars 1936.
Med rötter i Karlskrona.
Elkan, Sophie, f. Salomon, 1853–1921, författare, syster till Otto Salomon(1).
Sedan hennes man och dotter avlidit började E. skriva, först pedagogiska arbeten. Skönlitterär debut gjorde hon 1889 under pseudonymen Rust Roest med novellsamlingen Dur och moll. Under 1890-talet följde ett antal novellsamlingar och några romaner. Med den historiska romanen John Hall. En historia från det gamla Göteborg (1899), som hon utgav under eget namn, fick E. sitt verkliga genombrott. I fortsättningen kom hon att ägna sig åt historiskt författarskap, en genre där hon ansågs ha sin styrka. E. gav ut romaner om Gustav IV Adolf (Konungen, 1–2, 1904–06) och om J.J. Anckarström (Anckarström, 1910). Hon var nära vän med Selma Lagerlöf, och de företog gemensamma resor i Europa och Främre Orienten. Intryck från resorna återfinns i bl.a. Drömmen om Österlandet (1901). Delar av den omfattande korrespondensen på mer än 3 000 brev mellan E. och Selma Lagerlöf har offentliggjorts av Ying Toijer-Nilsson i ”Du lär mig att bli fri” (1992).
1) Salomon, Otto, 1849–1907, pedagog, bror till Sophie Elkan. S. grundade tillsammans med morbrodern August Abrahamson slöjdlärarseminariet på Nääs.
Han vann internationell ryktbarhet genom sina pedagogiska idéer, framför allt Nääs-systemet, vars bärande principer var bl.a. självverksamhet, praktiskt arbete och lärogång från det lätta till det svåra.
NATIONALENCYKLOPEDIN.
Se även nedan.
Gossen Ruben Abrahamson (”Morbror Ruben”) och hans släktingar.
I början av 1800-talet invandrade många judar till Karlskrona. En av dessa härstammade från Tyskland och hette Aron Abrahamson. Han och hans familj bosatte sig på Stortorgets sydöstra sida. På husets långsida mot torget fanns en s.k. fritrappa som ledde upp till en ingång till huset. Snett emot ligger Fredrikskyrkans södra långsida.
Aron Abrahamson och hans hustru fick 1805 ett gossebarn som döptes till Ruben. När lille Ruben 1809 var tre år, på sitt fjärde, lekte han på torget.
Det var en dag i mars och det var varmt i solen ute på torget. Han och hans kamrater spelade ”topp”. Ruben blev varm och trött och gick och satte sig på hemmets fritrappa. Denna låg nu i skuggan, trappstegen som var av sten var kalla. Ruben somnade och vaknade först efter någon timme.
Lille Ruben blev förkyld och fick bäddas ner men avled några dagar senare av sviterna –för alltid sörjd av sin moder, som fick flera barn. Ständigt fick dessa höra hur farligt det var att göra si eller så, ty det hade lett till Rubens död. Ruben begravdes på Mosaiska kyrkogården (Judakyrkogården) på Wämö. Ett par år efter Rubens död föddes familjen Abrahamssons dotter och 1817 föddes sonen August Aron.
August Aron Abrahamson (1817-1898) växte upp till yngling och begav sig ”med två tomma händer” till Göteborg där han grundade en egen kortvarufirma på vilken han senare, som grosshandlare, blev miljonär. 1859 gifte han sig med Euphrosyne, född Leman. Hon var född 1836 och var sångerska och debuterade på Kungl. teatern 1855 som Pamina i ”Trollflöjten”. Efter sångstudier i Paris anställdes hon vid operan i Madrid och senare i Wien. Då hon gifte sig lämnade hon scenen. Hon dog 1869, endast 33 år gammal. År 1868 överlämnade August Abrahamsson rörelsen till släktingar och köpte frälsesäteriet Nääs. Där upprättade han ett slöjdseminarie som blev världsberömt. Egendomen blev senare, jämte en fond genom hans testamente under namnet ”August Abrahamsons stiftelse”, överlämnad till svenska staten.
Hans syster (namnet okänt) gifte sig och fick efternamnet Salomon. Hon fick vad jag vet två barn, sonen Otto Aron och dottern Sophie. Även dessa blev ständigt varnade för att göra vissa saker, ty det hade lett till lille morbror Rubens död.
Otto Aron Salomon (1849-1907) växte upp och utbildade sig för jordbruket och blev 1869 lantbruksbokhållare på sin morbrors, August Abrahamsons, ägda Nääs. Då man 1872 upprättade en slöjdskola där, och 1874 utvidgar denna till ett slöjdlärarseminarium, blev han dessa anstalters föreståndare. Hans arbete ledde till att slöjden allmänt togs upp i den svenska folkskolan.
Sophie Salomon (Elkan) (1853-1921) var 1872 – 79 gift med musikhandlaren N. Elkan. Sophie Elkan var författarinna och debuterade 1889 med berättelserna ”Dur och moll” under pseudonym Rust Roest (flamskt ordspråk, som betyder ”dådlös vila rostar”). I snabb följd utkom sedan ett stort antal noveller.
Sophie Elkan var väninna till Selma Lagerlöf för vilken hon berättade historien om hennes treåriga morbror Ruben som dött i Karlskrona. Selma Lagerlöf skrev 1894 novellen ”Morbror Ruben” i novellsamlingen Osynliga länkar. Många personer som läst Selma Lagerlöfs novell har felaktigt antagit att den handlade om hennes egen släkt, men lille Ruben var ju hennes väninna Sophies morbror.
I ”morbror Rubens hus”, Stortorget 7, uppkallat efter gossen Ruben Abrahamson, fanns på 1920 och 30-talet Café Hemmet och modisten Elvira Lindgren -Thedenius. Fritrappan mot gatan som lille Ruben suttit på var nu borta. På Stortorget 9 fanns modist Klara Nilsson och en vitvaruaffär. I nr. 11 fanns en slöjdaffär och Bloms frisörsalong samt H.A. Lindströms urmakeri. Omkring 1940 revs de gamla husen på Stortorget 9-11 och här invigdes 1942 Posten, Karlskrona 1.
Men ”Morbror Rubens hus” stod kvar till år 1973 då det revs.
Posten flyttade 1988 till kvarteret Wachtmeister och lokalerna vid Stortorget blev Trossö vårdcentral.
föddes i Bützow, Mecklenburg, 1761. 19 år gammal invandrade han till Sverige och slog sig ner som nipperhandlare i Carlscrona.
Han startar senare en segelduksfabrik i Lyckeby.
Segelduksfabrikör Fabian Philip köper Afvelsgärde gård år 1811.
(Hans dotter Eleonora gifter sig 1819 med Moses Ruben och Afvelsgärde gård är ännu
– 2011– i släkten Rubens ägo).
Några kända borgare och köpmannafamiljer i det gamla Karlskrona. LJUNGBERG – LILJEVALL – HUMBLE – LINDH – THÖRN. De var alla släkt med varandra.
JOHAN ERIK LJUNGBERG var på sin tid en av de förnämsta handlarna i staden. Han hade från år 1791 sin handelsbod i det efter stadsbranden då nyuppförda huset vid nuvarande Amiralitetstorget 23. Ljungberg hade haft sin rörelse även i det år 1790 nerbrunna huset.
SVEN NILSSON (1780 -1828) från Lökaryds by i Söderåkra socken börjar 1798 som bodlärling i Johan Erik Ljungbergs affär. Han tog då namnet LILJEVALL. År 1800 slutar han hos Ljungberg och får anställning hos kommerserådet och grosshandlare CARL JOHAN HUMBLE som hade sin rörelse på sin ägandes gård vid Landbrogatan 19, i hörnet V. Köpmansgatan 1.
(Carl Johan Humble säljer gården vid Landbrogatan år 1807 då han köper Skärva gård)
CARL JOHAN HUMBLE (1764 -1841), gift med Brita Sofia Lindh, dotter till Göran Peter Lindh och hans hustru Anna Dorothea, född Wahlsten.
G. P. LINDH, som tidigare varit delägare i gården vid Landbrogatan 19, var också ägare till Silltorps gård i Rosenholm. Han hade sex vackra döttrar, vilka allmänt gick under namnet ”Silltorpa-flickorna”. De blev alla gifta med borgare från Karlskrona. Brita Sofia, som tidigare nämnts, gifte sig med Carl Johan Humble. En annan av ”Silltorpa-flickorna, Lovisa Ulrica Lindh, gifter sig 1791 med Lorentz Thörn. Genom detta giftermål kom senare Silltorps gård i Thörnska släktens ägo. Thörns var en välkänd köpmanssläkt i staden och ägde bl.a. Pottholmen.
SVEN LILJEVALL köper år 1808 gården Hantverkaregatan 1 och öppnar här egen handelsbod.
1812 gifter han sig med sin förra arbetsgivare Johan Erik Ljungbergs dotter JOHANNA ULRIKA. Efter Sven Liljevalls död övertog hans svåger CARL ANDERS LJUNGBERG affären.
SVANTE AUGUST LILJEVALL (1815 -1890), en av Sven och Johanna Ulrika Liljevalls söner, börjar efter faderns död 1828 att arbeta hos sin morbror Carl Anders Ljungberg som övertagit Sven Liljevalls butik. Denna butik blev senare känd som Sven Samuelssons.
Den 1 sep. 1833 börjar Svante August som handelsbokhållare hos handlanden Carl Christoffer Humble, en släkting till kommerserådet Carl Johan Humble. (Carl Christoffer och Carl Johan Humble´s släktskap har jag i skrivande stund inte lyckats reda ut)
Hos C. C. Humble arbetade Svante August Liljevall till år 1842 då han slutar och öppnar egen affär på Borgmästaregatan 15. Han övergår senare till grossisthandel vid Landbrogatan – Parkgatan. Han var gift med Emelie Hultman. Grossiströrelsen flyttar senare till Östra Hamngatan – Östra Köpmansgatan, mitt emot Porslinsfabriken.
CARL CHRISTOFFER HUMBLE (född 1796 – död i kolera 1853) hade sin köpmansgård, ”Humbleska gården”, vid Ö. Wittusgatan 18. Gården gränsar även mot N. Smedjegatan och Ölandsgatan. Carl Christoffer Humble var gift med Juliana, dotter till Johan Erik Ljungberg.
JULIANA HUMBLE var alltså moster till Svante August Liljevall.
MATHILDA CHRISTINA HUMBLE (född 1837), dotter till Carl Christoffer och Juliana Humble, gift med magistratssekreteraren Eugène Ludvig Oscar Peterson, vars söner tog namnet Ernberg.
(Fotsättning nästa sida)
ADÈLE HUMBLE (1838 -1912), syster till Mathilda Christina, gifte sig 1859 med Wilhelm Lorentz Thörn, en släkting (barnbarnsbarn (?) till Lorentz Thörn som 1791 gifte sig med en av ”Silltorpaflickorna” Lovisa Ulrica Lindh. (Systrarna Humble var kusiner till Svante August Liljevall) En av Wilhelm Lorentz och Adèle Humbles söner var häradshövding Knut Thörn.
NANNY CHARLOTTA HUMBLE (född 1843), syster till Adèle och Mathilda Christina,
gift med polismästaren, sedermera borgmästaren H. Nerman.
(Listan är ofullständig. Släkterna grenar ut sig till flera kända familjer)